Hundnamn

Nu för tiden verkar hundar mest ha människonamn som Ronja, Sverker, Egon och Lennart (och Smilla). Innan Smilla flyttade in tänkte jag att nästa hund skulle heta Farmor men det passar Smilla bara när hon går uppför trappan till sovrummet på kvällen. Då går hon väldigt sakta och stönar lite för varje steg … precis som om hon vore de sjuttio år hon faktiskt är.

En Kamrat eller Bandit vore också roligt att ha – nej för resten, namnet ska ju passa hunden och en Bandit skulle jag nog inte stå ut med.

Min förra hund hette Bienge, som är sydsamiska och betyder hund – försvenskat blir det Bing eller Bingen (med betoning bara på i). Hon var en salig sjusortersblandning från Edsele, tecknad som en gråhund fast hon inte hade något sådant påbrå men av hängläpparna och den silkeslena pälsen kunde man gissat att hon hade setter i anorna. Bara mellan trampdynorna kunde man se lite av irländarens vackra röda färg. Efter en behandling med kortison slogs hennes insulinproducerande körtlar ut och hon fick diabetes – ett exempel på att boten ibland är värre än soten, så varning för kortison.

Den enda Garm jag känner är en underbart snäll sexton år gammal renrasig samojed född i Vemdalen. Garm hette också enligt Snorres Edda en varghund som bevakade ingången till dödsriket i den nordiska mytologin.

Farsans jaktkompis Bror hade några hundar som hette Speja och Spana. Tikar båda, förmodar jag. Farsans bästa jakthund hette Morfar Ginko från ett barnprogram på radion under 50-talet. Ginko var stor och snäll, en stilig viltfärgad spetsblandning som var så vanlig i våra trakter på femti- och sextitalen. Han lät oss barn sitta på hans rygg när han låg ute på golvet och vi körde motorcykel med hans öron som styre. Men vi fick aldrig störa honom när han låg på sin bädd – pappa var noga med att hunden skulle ha en fredad plats.

Min första hund hette Stolt, en stor och mycket mörk spetsblandning. Han föddes hos oss och jag sålde honom sedan till Näsåker eftersom jag tyckte att jag inte hann med honom som han förtjänade. Jag har ofta undrat om han fick det bättre dit han kom.

Sen ärvde jag syrrans lapphund Tova (som nog var döpt efter Towa Carson) som kom från Norge. Hon blev alltid så glad när jag frågade Snakker di norsk? Jag tog med henne till Sollefteå när jag flyttade dit men hon trivdes inte och när hon matstrejkat en vecka var jag så rädd att hon skulle svälta ihjäl att jag fraktade hem henne till Överå igen.

Tova fick flera valpkullar med Sigurds lapphundar. De två sista kullarna blev sex valpar och båda gångerna blev fyra svarta och två viltfärgat grå. Den grå tiken i sista kullen var hennes dotter Ia. Hon hette väl Fia eller Fia-Lotta men min lille son rationaliserade namnet till de väsentliga ljuden.

Bister var min syrras hund. Blandras, förstås, med bland annat chow chow i släkten. Det gjorde att han hade röda tecken i pälsen och en blåfläckig tunga. En vårvinterdag var Birgitta ute med honom på skaren. Ute på lägdan satt en hare vid en hässja och Bister rusade iväg för att ha lite kul med haren. Men haren var våran Jösse som hade vuxit upp inomhus hos oss och var van både hundar och katter, så han satt lugnt kvar vid sin hässja. Rusiga hundar visste han väl vad det var. Stackars Bister förstod till slut, innan han hann fram, att det var ett husdjur och såna ska inte jagas. Skamsen vände han tillbaka till syrran.

På Överå hade vi också Stella, Raja och Arja … nånstans har jag bilder på dem …

Börje, som jagar på Överå, hade en Bom … lustigt namn på en jakthund.

Taggar:

  1. Idag såg jag en Scott i tidningen och minns att det var ett vanligt nam på jakthundar förr. Nu tror jag att den här jämthunden i tidningen faktiskt heter Skott men att journalisten inte var jägare och därför inte gjorde associationen till pang-pang i skogarna.

    Av någon anledning kom jag också att tänka på Sappo, förr ett vanligt namn på lapphundar. För nåt tiotal år sedan träffade jag Rune, en fantastiskt glad, vänskaplig och vacker lapphund. Han var röd, nästan som en finnspets fast lite dunklare – tänk dig finnspetsröd med lite grädde. Enligt min språkkunniga vän Nora hette han förmodligen Runne, med u uttalat som o, som betyder röd på nordsamiska.

    Svara

« Tillbaka till textkommentarer